Det knallar på...

Den lilla valpen, vi kallar honom Akilles, växer och växer och blir busigare och busigare.
De här veckan har han hunnit med att dra ner duken från bordet och kissa på posten...
Ja, han var tydligen missnöjd med sin försäkring för det var det kuvertet han kissade på! I och för sig får han gärna kissa på alla brev med räkningar i för att göra en markering om vad vi tycker om sådana brev!

Ja, det är nu det börjar, alla valp bus. Ju större de blir desto mer bus hittar de på tycker jag.
Fast alla valpar är inte lika jäkliga. Den första Leonbergern vi hade gjorde inga bus alls, bara några enstaka skor som blev lite tuggade på. Ice likaså, inga direkta katastrofer. Men de däremellan! Hanhunden Gemini och sedemera hans dotter Corie. De var förskräckliga som valpar. Corie, hon älskade att tugga sönder mina vaxdukar, jag vet inte hur många som gick åt! Gardinen i köket drog hon ner, med stången och allt.
Men värst av dem alla var ändå Gemini!!!
Han åt upp köksbordet, trappan, en plånbok, väggarna, skor, satte eld på en tårta och mycket mer som jag förträngt.
Plånboken var en pärs! Vi hade varit hos grannen och ätit middag och när vi kom hem möttes vi av en söndertuggad läderplånbok och diverse kort. Strött över hela golvet låg en massa sedlar. (Den var full av pengar som skulle redovisas till min mans firma efter helgen, alltså inte våra pengar!) Gudskelov gillade inte Gemini pengarna, dem hade han snällt nog låtit bli, vågar inte tänka på vad som hänt om han ätit upp dem också!
Köksbordet var ändå hans favorit tugg objekt. Det var gjort av furu och hade jättegott tuggmotstånd tyckte Gemini. Eftersom han var en stor hund, trots att han bara var en unghund, nådde han lätt upp till kortsidan av bordet som han gnagde på så fort han fick tillfälle. Jag hade faktiskt en slipmaskin tillgänglig för att slipa bort alla flisor som blev efter hans framfart. Bordet blev kortare och kortare för varje dag......
Jag minns en gång när jag hade varit hemma hos en kompis och vi bestämde och för att gå hem till mig och fika. Jag öppnade dörren och undrade stilla vad som väntade mig den här gången. Var den en omkullvällt blomkruka? En söndertuggad pryndadssak, eller helt enklet bara bordet? Jag ser träflisorna direkt när jag öppnar dörren, men det verkade också vara det enda. Bordet var mycket riktigt ordentligt sönderflisat på kortändan. Jag sopar upp flisorna på golvet och ber min kompis vänta en stund innan hon sätter sig vid bordet. Jag hämtar min slipmaskin för att slipa av bordet. Jag vill ju inte att hon ska få en massa stickor i handen!
När jag är klar ser jag att min kompis står och skrattar åt mig. Jag frågar vad det är som är så himla roligt varpå hon svarar "det är inte det faktum att din hund käkar upp köksbordet, utan att du går och hämtar en slipmaskin för att fixa till bordet och uppträder som om det är den mest naturliga sak i världen" Ja, för mig hade det absurda blivit vardag!

Ja, så har vi incidenten med den uppeldade tårtan. Det var min mans födelsedag och jag hade beställt en tårta från bageriet. Eftersom jag hade fler saker i bilen så bar jag in tårtan ställde den längst in på spisen och gick ut igen för att hämta in fler kassar. När jag kommer in i köket känner jag att det luktar bränt och ser att det ryker från kartongen där tårtan ligger i! Jag rusar fram och tar bort tårtan från spisen, men det är redan försent. Tårtan har förvandlats till en oformlig massa av smält grädde. Gemini hade i sin nyfikenhet över vad som döljde sig i kartongen hoppat upp med tassarna på spisen och på vägen ner hade han kommit åt vreden till spisen och således satt på plattan! Det var bara att åka ner och skaffa en ny tårta!
Trots alla hans bus var Gemini en underbar hund med en härlig personlighet. Hans bästa egenskap var att han älskade sin matte! Jag saknar honom fortfarande enormt.

Jag hoppas ändå att Akilles inte blir riktigt lika busig som sin farfar......

Hundpensionat Lindblom

Djurpark, hundpensionat, dårhus....
ja, jag vet inte riktigt vad som bäst beskriver vårat hem numera.
Först blev det lite lugnare när alla valparna utom Will, som ska åka till Frankrike och bli fransos, åkt till sina nya hem. Men säg den lycka som vara för evigt. Bara några dagar efter att den sista valpen åkt flyttade grannens 3 små vovvar in hos oss, eftersom familjen skulle åka till Egypten för att fira jul och nyår. 2 hela veckor skulle de vara borta.
Dessa tre små liv må vara små i storleken, men det är också allt. Den minsta, Tiffin, tog genast på sig uppgiften att både uppfostra Will och vakta huset mot inkräktare. Och inkräktare är vi allihopa enligt henne. Hon talar ivrigt om när vi kommer ner för trappan från övervåningen och när vi kommer in genom ytterdörren. Men hon annonserar också när någon utomstående har fräckheten att gå förbi vårat hus för högt, eller när grannen påtar i sin trädgård. Ofta blir hon ackompanjerad av de andra två..puh.
Will är trots sina 11 veckor redan större än alla tre småhundarna och väger nästan dubbelt så mycket, men han har ändå vett nog att respektera de äldre, vilket Tiffin tycker att väldigt bra.
Som om det inte var nog med 4 vuxna hundar och en valp. 1 dag innan det nya året kom den "gula" valpen tillbaka. (märkt med ett gult band när han var liten) Det blev inte riktigt som nya husse och matte tänkt sig så han fick flytta hem igen. Så det blev till att fira nyår med 4 vuxna hundar och 2 valpar! Valparna brydde sig inte ett dugg om att det smällde, men lilla Tiffin tyckte att det var fruktansvärt jobbigt och darrade sig igenom hela tolvslaget och mer därtill.
Den gula valpen verkar vara glad att vara hemma igen och han och Will leker så det står härliga till! Den första dagen på det nya året åkte granen i backen. Dottern vaknade av ett högt brak som följdes av en olustig tystnad. Hon tassade ner och möttes av Will och mamma Ice som kom rusande emot henne från vardagsrummet. Mamma Ice bryr sig inte om att rummet är avspärrat för hundar dessa dagar, utan hade forcerat grinden för att kommma in till sin älskade fåtölj. Den "gula" valpen syntes inte till. Dottern fylldes av onda aningar, låg han möjligtvis fastkilad under granen? Hon smög fram till den liggande granen och mycket riktigt under granbarr, grenar, glitter och kulörta kulor skymtade ett litet hundhuvud fram! I sina försök att ta sig fram hade han snört in sig i mer och mer i sladdar och glitter. Men han verkade inte vare sig skämmas eller vara rädd utan blev bara lättad av att någon äntligen kom till undsättning och kunde hjälpa honom därifrån.
Men granen den var inte sig lik och åkte ut samma dag.

Men nu kommer grannarna snart tillbaka och hämtar sina hundar och Will åker till Frankrike i helgen. Jag kommer att sakna honom förskräckligt eftersom han är en helt underbar liten hund. Men det ska bli skönt att kunna röra sig fritt därhemma och kunna nå telefonen innan den slutar ringa. Nu tar det en evighet att ta sig fram då man måste och kliva över och fösa iväg en massa hundar på vägen.
Ice längtar nog också efter att få tillbaka sitt gamla liv. Att återigen kunna få ligga i fåtöljen och bara slappa och njuta av lugnet..