I väntans tider...........

Ja, nu är parningen avklarad sedan några veckor tillbaka och nu är det bara att vänta och se om det blir några valpar.

Det första tecknet har redan visat sig. Den stackars flickan har lidit av illamående! Ice som vanligtvis är en mycket matglad liten dam ville inte äta sin frukost på ett par dagar och har kräkits på golvet. Men i dag stod hon återigen och väntade otåligt på middagen så jag tror att illamåendet är på tillbakagång..

Parningen då. Jo den gick bra. Vi begav oss ner till Värnamo för att besöka den allra finaste hanen vi kunde hitta. Bara det bästa är gott nog till Ice. Det blev kärlek vid första ögonkastet och de söta paret skuttade ut i snöyran för att hitta en lämplig plats att para sig på. Dock blev det lite misslyckat den första gången så vi fick åka därifrån med bara en "halv" parning första dagen. Dottern och jag sov över hos en tidigare valpköpare som äger 3! stycken leonberger hanar. Dessa äldre herrar (12, 11 och 9 år gamla!!) blev mycket glada över Ice besök och kastade sig över henne så fort hon hoppade ut ur bilen. Ice betedde sig inte alls så som det anstår en dam! Hon visade villigt upp sig trots att alla tre herrar är släkt med henne varav en är hennes pappa! Jag drog och slet för att hon skulle skynda sig in på säker mark bort från den dräglande massan, men Ice var inte det minsta samarbetsvillig! Det slutade med att jag draperade mig själv över hennes bak och ropade på assistans.
Dag två begav vi oss återigen till den tilltänkta fadern. Han blev glad att se Ice, men inte så mycket mer än så. Han luktade, smakade och bedömde.....tyckte inte att det var riktigt moget än och ville hellre vänta än att göra ytterliggare ett misslyckat försök, så vi fick åka därifrån utan någon parning alls denna gång.
Men så hände det något den tredje dagen. Ice ylade och hade sig. Hon ville absolut ut och träffa den dräglande massan som väntade på henne utanför dörren. Men det tyckte inte matte var någon bra ide. Vi packade ihop oss och åkte ut till Ice fästman istället . Denna gång var de lika heta på gröten bägge två. De tittade varandra djupt i ögonen och gnällde förväntansfullt. Så fort vi släppte ut dem så for de iväg. Ice var inte ens intresserad av katterna som satt precis utanför dörren. Det tog inte många minuter förrän de "hängde ihop". Men för att vara på den säkra sidan gjorde vi ytterligare en parning dagen efter. Men jag hörde varken Ice eller hanen klaga över detta.
Frågan är bara om Ice vet vad hon gett sig in på.......................

Hundvakt....igen

Så var man hundvakt igen. Denna gång åt min grannes tre små vilddjur. I en vecka ska de bo hos oss, två pojkar och en flicka. Pojkarna är en blandning mellan pudel och kinesisk powder puff och flickan en blandning mellan två tibetanska hundar vars stavning jag inte vet om jag ska försöka mig på ( det låter i alla fall så här, las apsho och shit sue)
Den lilla sötnosen Tiffin var till att börja med livrädd för Ice, kanske inte så konstigt med tanke på den enorma storleksskillnaden. Tiffin är ungeför lika stor som Ice huvud (liten överdrift)
Hon beslöt sig för att anfall är bästa försvar och attackerade Ice så fort hon stack fram huvudet för att hälsa. De två pojkarna Tintin och Chicko känner Ice sedan gammalt och tog det hela med ro.
Men efter ett par dagar så blev även Tiffin och Ice vänner och lekte så gott det gick med varann. Ice är ju medveten om sin storlek och lekte mestandels liggande med Tiffin. Vid ett tillfälle drabbades Tiffin av en extra stor leklust och for omkring i rummet som en galen dammtrasa, detta irriterade dock storebröderna som brottade ner Tiffin och tuggade lite ilsket på henne. 2 mot 1 tänkte Ice och ville genast hjälpa sin nyfunna vän, men lillmatte höll i henne i tron om att hon skulle göra det hela värre. Ice tvingas se på när hennes tjejkompis hamnar i underläge och blir tillslut så frustrerad att hon lägger av ett högt skall. Detta skall var naturligtvis betydligt högre än vad de små pojkarna var vana vid så de flög upp och iväg från Tiffin i ren skräck! Och Tiffin kunde fortsätta sin springrunda runt vardagsrummet mycket belåten över att ha en sådan stor kompis som beskyddare.
Även om de två killarna storleksmässigt inte är större än två gossedjur tror dom att de är ett par Rottisar när man är ute och går och möter andra hundar. De skäller och drar och bär sig åt. Första gången det hände försökte jag att använda mina hundpsykologiska kunskaper och försöka få bort detta beteende, men det var dömt att misslyckas. Tintin förblev blind av raseri över att en annan hund hade mage att passera just där han gick.
Detta ledde till att jag när jag och min dotter var ute med alla fyra, hon hållandes i tjejerna och jag i killarna. såg en hundägare på avstånd, snabbt vände på klacken och gick åt andra hållet och lämnade dottern ensam åt sitt öde.
Mamma! hörde jag henne ropa efter mig. Det här går inte. De snurrar in sig i varandra och trampar snart ner varann. Hmm.. säkert tänkte jag och undrade hur Tiffin med sina små, små ben skulle kunna trampa ner Ice. Men jag stannar och vänder mig om för att se hur dottern har det. Hon står mycket riktigt invirad i en massa koppel och varken hon eller hundarna kan röra sig en millimeter. Valet var svårt, vänta och se hur hon skulle lyckas lösa situationen, eller gå tillbaka och riskera ett raserianfall från Tintin och Chicko. Jag tog några små steg tillbaka för att visa mitt stöd och dottern lyckas att vrida sig ur situationen. När dotterna kommer fram till mig utbrister hon:
"Mamma, hur tror du att det där såg ut från deras synvinkel. Mamman sticker iväg med två dvärghundar och lämnar sin dotter kvar med en jättehund!"
"Men, försvarar jag mig, Ice skäller ju inte på andra hundar och jag vet ju att du utan problem klarar att hålla i henne. Dessa är ju värre, säger jag och pekar menande på mina "Rottisar".
"Ja, men de vet ju inte de. De såg nog ganska dumt ut!"
Och jag tror att hon har rätt!