Inget är som väntans tider....

....Nä, inget löp än!
Jag väntar och väntar på att det ska komma igång. Ice springer så fort hon ser att jag har en bit hushållspapper i handen. Hon vet att jag ska titta efter, där jag enligt henne inte har något att göra, om det är något litet blod på gång!
Fy! vilket sätt att behandla en dam! tycker hon. Men jag är ju tvungen, annars kan jag ju missa en dag och då kan det lätt bli helt fel när jag ska para.
Men, men, som sagt inget är som väntans tider. Fast små tecken på att det är på gång finns ju. Till exempel att hon har blivit smått karltokig! Samma visa varje gång innan och under löp. Gnäller och vill fram till varje karl hon ser. Dottern vill snart inte gå ut med henne längre då hon skäms över hennes beteende.
"Jag som annars brukar kunna passera andra hundar utan några problem! Nu har jag själv en hund som drar och låter" klagar hon.

Nu närmar det sig....

Så var det sista gjort. Nämligen ögonlysningen! Den var ok så nu är det bara att invänta löpet. Om ett par månader kan jag ha huset fullt av en massa urgulliga leonberger valpar!!

Ögonlysningen ja. Det var en upplevelse tyckte Ice. Först väntade vågen i väntrummet och som den sanna dam hon är så tvärvägrade hon att gå upp på den. Jag fick boksavligen putta henne upp på den (måste sett rätt så roligt ut, hon är ju ingen liten hund direkt) Den visade tyvärr fortfarande för mycket, 46 kilo, något kilo till ska hon ner.
Väl inne i undersökningsrummet sa vetrinären att vi skulle lyfta upp henne på undersökningsbordet. Jag tittade på honom med bestört min och utbrast "skämtar du med mig!" Då jag mycket väl mindes vågens siffror. "Nej, sa han, det ska inte vara något problem. Om du lyfter där bak tar jag där fram"
Ok, jag är inte den som är den, så jag gav det hela ett försök. Vetrinären lyfte där fram och mycket riktigt hamnade framdelen på bordet. Men jag som samtidigt försökte baxa upp bakdelen på bordet lyckades inte riktigt lika bra. På något sätt lyckades hon ta spjärn med benen på bordet och hamnade med bakdelen hängandes i luften. Jag fick fram ett pip om att jag behövde lite assistans och med vetrinärens hjälp lyckades vi få upp den något motsträviga rumpan på bordet också.
Ice stod darrandes på bordet och inväntade sitt öde. Hon anade det värsta, att det förmodligen skulle göra ont, eller åtminstonde vara lika obehagligt som att klippa klorna!
Vetrinären tog fram sina konstiga redskap och sin skarpa lampa och lös den stackars hunden rätt i ögonen.
Mitt i vetrinären prat om vackra rengbågsfärger och fina blodådror så började Ice sakta backa i ett försök att komma undan denna mystiska gubbe. Jag greps ett ögonblick av panik eftersom det är ganska långt till marken då de har höjt upp bordet i midjehöjd. Men med ett snabbt tryck på hundens bak så sätter hon sig ner istället och vetrinären kan avsluta sin undersökning.
Ice ögon var jättefina sa han och det fanns inga tecken på några sjukdomar.
Att lyfta ner Ice från bordet gick betydligt lättare, då var hon minsann samarbetsvillig. Det var en mycket lättad hund som skuttade ut till bilen. Det hade ju faktiskt inte gjort ett dugg ont!