Grodor

Akilles har funnit en ny passion i livet, GRODOR!
Han tycker att de små hoppande djuren är faschinerande. Promenaderna numera går ut på att spana efter de små liven. Han skuttar glatt fram till allt som ser ut att kunna vara en groda, bruna löv, en lerklumt eller stenar. Hans glädje är stor när han råkar hitta den äkta varan. Då ställer han sig med ett framben på var sida om grodan och huvudet böjt och väntar på att grodan ska hoppa. Väntar och väntar....men den lilla livrädda grodan ligger kvar platt till marken och hoppas att det flämtande odjuret över hans huvud snart ska avlägsna sig. Men Akilles tröttnar inte så lätt. Han väntar så gärna. Men tillsist blir han lite otålig och puttar med nosen försiktigt på grodans rygg, som för att hjälpa honom att ta hoppet. När det inte hjälper puttar han lite till, och en gång till. Sedan ställer han sig igen och väntar på det otroligt roliga hoppet. Och se, då hoppar grodan lite framåt. Akilles blir överlycklig och puttar en gång till, grodan tar ett litet hopp till, Akilles puttar, grodan hoppar. Detta pågår tills matte tycker att det är dags att lämna den lilla grodan ifred. Akilles går motvilligt därifrån, redan på jakt efter nästa lilla fantastiska groda.

Trots sin storlek så kröker han inte så mycket som ett hårstrå på den mycket mindre varelsen. Han använder sig bara av sin nos mycket försiktigt. Jag var lite orolig först att han skulle ta till tassarna när otåligheten blev för stor och det skulle nog inte sluta lika lyckligt. Men det är som han förstår detta och därför är så försiktig i sina möten med sin nya kärlek.